Jag har testat en sak ett tag nu.

Jag har testat att öppna hjärtat, att verkligen känna det jag känner och känna det fullt ut.
Det var så nämligen så att under en period slocknade allt. Det var en tid då ingenting kändes.


>>While you were, say you did<<


När jag läste detta hände det något. Jag förstog att jag är jag och ingenting annat och det finns inget annat, så det var dags att visa vad jag är och visa vad jag känner.

Så jag började.


Men nu,
efter ett tag.


Mitt jag har blivit ett naivt litet hjärta som slår för allt.
Jag ser skönhet i allt ont. Fult. Användt.
Övertygad att alla är vänliga själar som vill varandras bästa, som lyfter upp varandras goda sidor, som inspirerar, som älskar, som skänker varandra positiva tankar och lyfter upp varandras sinnen att springa ikapp med vårhimlen.


Övertygad ligger jag på kvällarna och älskar de människorna runt mig på ett sätt som jag gör att jag skälver. Ryser vid själva tanken av deras underbara ansikten och älskar deras ärr och ler åt deras sämre sidor.
Tanken på dem ger mig spring i benen och mitt hjärta brinner av längtan tills jag får se dem igen.


Men i misstankens sken kan det har gått så långt att jag verkligen tror att jag inte får samma sak tillbaka.
Och med det sagt tror jag inte att vi ger varandra den kärlek vi förtjänar.

Utan att höja mig själv till skyarna,
vill jag bara säga att jag tror att jag förgäves slungar ut kärlek till en värld som inte är villig att ge tillbaka.

För tänk dig,
om varje människa har en specifik mängd kärlek i sitt hjärta och för att hålla den fylld behöver denne lika mycket tillbaka som han eller hon ger.
För att rädda sig själv från ondo ger denne inte ut något.
Men om han eller hon är redo att ge allt den har utan att få något tillbaka.
En dag tar det slut hur man än vrider och vänder på det.

Och vad jag är rädd för nu,
är att jag själv börjar känna min egen botten.