Hej.

När jag tittar ut genom mina dammiga fönster på andra våningen hör jag någon liten tassa upp för trappan. Värmen tränger inte igenom golvet upp hit. Den går inte heller via trappan. Trots att elden har fått härja hela dagen får vi krypa nära här på övervåningen för att inte frysa. Jag trivs så. Nära. När allt annat är kallt.

För exakt ett år sedan hade jag hemlängtan. Idag har jag också hemlängtan, men åt ett annat håll. Den här tiden är äventyr och nya möten för mig. Gamla också. Det spelar ingen roll vart jag är, för jag kommer alltid hem nu. Hösten är så.
Det sprakar bakom mig. De små ligger hopkrupna på armstödet vid elden. Utan vinterpälsen är höstkylan inget för dem, så de kryper närmare istället. Jag önskar nästan att de aldrig får sin vinterpäls.
>>man blir alltid så ensam den här tiden på året om man inte är kär. Tomheten gör sig påmind och det slutar alltid med att man blir rädd för mörkret. <<
Jag ler. Önskar att jag kunde krama dig så nära att den tomheten försvinner. Men inser att man kan bara krama sig själv så.

När jag tänker tillbaka på vad du sa, minns jag tankar från i somras. Blir jag kär för att jag är kär, eller känner jag helhet för att jag är ensam?
Jag ville tro att jag var det första,
men insåg att jag var det andra. Så jag slutade.

Om jag känner mig hel med hjälp av någon annan kommer jag att gå sönder av tomhet, för den kommer ikapp till slut. När kärleken blivit stilla och blivit en del av dig. När den inte brinner med lika höga lågor, utan glöder istället- då kommer den.

Den bortglömda tomheten.

Därför tror jag,

att ensamhet
inte är avsaknaden av kärlek till någon annan.
Ensamhet är när du på något plan saknar kärlek till dig själv.