Hon kliver upp. Det finns inget att andas. Luften är torr och ryggen känns tung. Det finns inget kvar. De två som  slåss, klöser och biter varandra, de har egentligen aldrig varit överrens, hon visste bara inte om det förrän hon bröt sönder det stora hela i små bitar. För inte så länge sedan la hon ut dem allihop för att granska dem. Se vilken färg de fått. Vilken form. Vissa är hon inte nöjd med, men en del känns väldigt bra. Under hennes händer flyter bitarna runt och under tiden påminner hon sig själv att känna hjärtats slag istället för tankens hårda ord. >> This is water, this is water << repeterar hon tyst för sig själv samtidigt som hon faller tyst baklänges och igenom golvet.