Jag brukade bara falla tillbaka på den här lilla tiden på morgonen. 
Den brukade bara komma av sig själv. 


När jag vaknade fanns det en naturlighet i att ligga kvar och låta vakenheten sprida sig lugnt och stilla. Dagen börjar när den börjar,

det finns ingen stress. 

Idag fick jag ta den tiden. Jag fick medvetet säga till mig själv att nu ligger du kvar här. Spring inte före. 
Det finns ett ekorrhjul igen mitt i magen. Det snurrar och snurrar och gnekandet hetsar mig till att alltid gå lite snabbare, alltid tänka lite otydligare och slarva för att hinna. 

Jag vet inte hur jag inte kunde märka det med den förbannade stress som jag lade bakom mig under den här fantastiska hösten har tagit plats igen och gränsen var nådd när jag satt på golvet i mitt rum och inte fick upp tejpen. Så tårarna började rinna för att orken inte fanns. 


Men jag ligger här nu. 
Och jag lyssnar på my lighthouse, din version, med en spinnande katt, nya fina blyertspennor och andra betydande saker. Jag ligger bland gamla konstverk och längtar tills mina taussels och den färgglada etiopiska klänningen som blivit morgonrutin här hemma. Det finns en trygghet i den. 

11.05
och jag tänker inte kliva upp riktigt än.
Jag tänker vänta på lugnet och inte förrän hjulet har stannat reser jag mig,
för då vet jag att jag kliver upp av rätt anledning.