Jag skulle kunna skriva flera tusentals rader.
Alla skulle ramla samman men inget skulle falla åt sidan.
Allt får plats. 

Allt kanske inte får tiden,
men en stund är iallafall något. 

Allt ligger här och tar precis så mycket utrymme som det är meningen att det ska göra. 
Dagarna rinner vidare så att vikariejobb har blivit rutin. Att kärleken har lagt sig som en ryamatta under mina fötter och värmer min hud gör mörket så mycket ljusare.

På vardagarna fäster jag mig vid barn som har hela livet framför sig. De kommer komma tillbaka till samma klassrum efter jullovet och de kommer att kramas och skratta, dela minnen och juklappar men en av dem kommer se sig omkring och önska att skratten också var hennes men vet att allt hon gör blir fel så hon gör allt fel för att ingen ska knacka på. 

Hon blev tilldelad huset längst nere på gatan med sneda väggar och droppande tak. 
När hon öppnar dörren skriker alla att det luktar illa, så hon sätter upp en skylt utanför grinden

"dra åt helvete."


Hon är rädd för att vara ensam så hon gör sig själv ännu mer ensam för att i ensamheten är hon enväldig härskare.

Jag kramar henne och säger att jag vill ha henne där och att ensamheten inte är en plats för någon.
Hon slutar skrika och vänder sig om, 
tar min hand och berättar att hon inte trivs med sitt liv.
Men att allt är en hemlighet. 


Jag skulle också skrika, slåss och vara ond om läran att vara snäll aldrig skrivits in i min bok.
Jag skulle också hålla mitt liv en hemlighet om vaknandet till dagen var tyngre än sömnen och ångesten som slår mig i ansiktet bland skolväggar försöker strypa mig.  

Det är inget ont barn. 
Hon älskar livet. 

Livet har bara inte älskat henne först.