Då jag står mitt i ett rum,
med människor omkring.

Vilka har ingen betydelse,
eller om de är vackra,
snälla,
kunniga,
eller till och med släkt.


De är många,
och jag är få.


Det är då jag inte kan andas.


Jag vill rymma,
springa,
stänga dörren bakom mig,
släcka,
blunda.


Jag gömmer mig en stund,

för att få plats med mig själv.


Jag vet inte om andra upplever det.
Eller varför det händer.
Men är det så,
så vet du nu,
att du är inte ensam.