när du känner igen dig och stannar upp.

Jag vet inte om det är så,
om det bara är nu.

Men det är som ett spinnande mynt.

Så länge den är i rörelse,
så länge den får fart
är den till synes ett grått skimrande klot.

Men när den stannar.
När den inte får fart. 


Vilken sida faller till marken?


Det är som en promenad på stranden med en hund.
Han håller kopplet spänt.
Han drar.

Han vill iväg. 

Du känner hans iver genom lädret,
men håller du emot,
eller släpper taget?

ska du vänta,
eller inte?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Marigold

En plats med historier. Tankar. Längtan, vackra minnen och drömmar.

RSS 2.0