Jag vill bara säga att mellan rövardotterhåret, under solen och mitt i flytten. Precis innan sommarlov och studenter. Precis efter vårregn och tussilago. Där har jag hittat en säkerhet. 
Hur ont det än gör att lämna Göteborg med de vackra långhåriga männen. Klubbutbudet och världens godaste té på Café Berlin. Trots hamnen och båtarna, hundra år på spårvagnar och min frihetskänsla i hisingsparken. Trots min favoritsecondhand och trängseln i nordstan. Trots att jag lämnar människor som gett mig mer än de tror, mer än jag någonsin trodde jag kunde få, åker jag ändå för att följa mitt hjärta.

Bland de här människorna, på alla spårvagnar och promenaderna i skogen har jag hittat vad jag sökt efter och fyllt tomrum. Även fast jag har haft fina själar runt mig förr har de här tagit emot mitt sökande hjärta med varma händer som säger mig att allt är okej och hur vackert det är att vara sig själv. De ler mot mig precis när jag behöver det utan att de vet. Mitt hjärta har talat ärligare än någonsin och trots att jag har ångrat ord vet jag att jag kommer aldrig att dölja en känsla för någon hur dömd jag än blir. Jag har aldrig förr känt hur känsligt mina fingrar kan röra vid någon eller hur djupt mina lungor kan andas. 

Jag vet att jag lämnar en säkerhet. Jag vet att jag lämnar chanser och tillfällen. Jag vet att jag lämnar kyssar och barfotanätter efter kanalen. Jag vet att jag lämnar vin i parken och skratt till den stigande morgonsolen.

Jag vet att det som hade kunnat hända inte kommer att hända,
men istället ger jag liv till något nytt.
Något starkare som får gro i gammal jord. 





"The thing is,
we all change but we forget to tell one another about it"