Jag hade just bläddrat sida, så för en sekund tittade jag upp från Jack Kerouacs liv på väg. Han såg på mig med stora nyfikna ögon. Mannen hade runt sextio år bakom sig & klädd i tweedkavaj antog jag att han var mycket kunnig i ett ämne som låg honom varmt om hjärtat. I och med att han märker att jag ser upp från min värld & möter hans blick ler han. Jag blir genast avundsjuk på de barnbarn han möjligen skämmer bort som den fantastiska historieberättare han verkar vara. Han ser på min bok & ler ännu större. 

>>.. en klassiker<<

Oförmögen att svara tittat jag på honom & ler. Behovet - och intresset, att med stora öron och nyfikenhet i mina ögon få höra vad han hade att säga måste ha lyst igenom. Han får något förunderligt i tanken då han lutar sig närmare och säger

>> .. jag älskar den, men av någon anledning var den något töntig att läsa på min tid<<


>>.. den är fantastisk<<


>> så den är inte töntig att läsa idag?<<

Mitt hjärta blossar upp som ett romerskt ljus & viljan att berätta hur inspirerande den är för ett livsälskande hjärta som mitt skapar ett underbart skimrande kaos inuti.


>>.. oh nej<<


Jag såg in, leende, i två enormt djupa ögon fulla av äventyr. Vi ler mot varandra på ett sätt som bara två själar som kräver allt på en och samma gång kan göra och de fyrtio år vi antagligen har emellan oss spelar inte den minsta roll. Jag ville höra allt. Jag ville veta vart han gått. vad han sett. Jag ville för en sekund bara få lyssna på allt han hade att berätta. 

Han ler mot mig igen & när han kliver ut ur bussen och vidare i livet saknade jag honom redan.