Det var en dimmig augustimorgon vi befann oss i nattens tunga utandning.

>>..jag behöver,
skriva några ord<<

Han sträckte sig efter boken han snart fyllt, samlade alla tankar & skrev. Den nötta pennan följde hans rörelse som ett med hans älskande händer. Andades in, och andades ut. Med varje andetag kände jag dem. De osynliga orden som virvlade runt hans jag för att avta & stilla sjunka ner i ett fulländat eko. När han med sitt sista ord lade ner sin penna stängde han igen sin värld för att återkomma och omfamna min. Med sin mjuka hand & sina lätta fingrar strykande min kind bjöd han in mig att lyssna till den värld han skrev om. Att älska, att pulsera och leva. Att vid varje utandning lyfta lite högre från asfalten. Att hålla handen på ett stormande hjärta och känna dess längtan. Han fyllde mitt sinne med sig och än idag kan jag känna orden tumla om sig själva. Han skrev om att älska sig själv & att älska någon annan. Någon som mig.