Jag vill verkligen skriva om allt bra som händer. Typ som jag har så fantastiskt fina vänner. Min familj saknar mig. Jag är duktig på det jag gör. Jag är lycklig. Jag går i ett par hela skor. Jag har vatten. Jag bor i en asstor lägenhet. Jag har mat. 


Men jag kan inte blunda för allt jävelskap. 
Människan gör mig besviken. Ledningen gör mig besviken.


Vi tror att vi måste göra mer för världen,
när vi egentligen måste göra mindre. 

jag orkar inte se fler orangutanger bli brända till döds,
jag orkar inte se fler fåglar som dött och förmultnat och blottat mänskligt skräp i magsäckarna. 
jag orkar inte se fler inhemska stammar i sydamerika som blir av med sina hem på grund av välfärdsamhället.
jag orkar inte se fler regnskogar bli skövlade för att någon ska bli rikare.
jag orkar inte se fler bilder på barn som lider.
jag orkar inte se fler texter som lyder "there are more fruit in a rich mans schampo than there is on a poor mans plate".
jag orkar inte se fler videor på unga som så hemskt gärna vill begå självmord.
jag orkar inte se fler tidningsuppslag om bomber.
jag orkar inte se fler framsidor om jordbävningar och familjer som förlorar varandra. 


jag

orkar

inte

se 

jag gråter över hur tacksam jag är för att jag lever. 
och för att jag mår bra.
för att jag är hel.
för att min familj är hel.
för att mina bästa vänner lever. 


jag kan verkligen inte beskriva hur mycket som faktiskt finns under det simpla ordet

liv

och hur få det är som faktiskt får leva sitt.