Jag går på det.

Om och,
om igen.


Jag är så förblindad, naiv och skimrande inuti och full på ett värmesprudlande glittrande rosapudrigt och pulserande fnitter att jag glömmer bort mig själv i en värld som kräver min fulla uppmärksamhet.

Jag slukas och sugs in i mitt wonderland gång på gång och efteråt står jag på trottoarkanten och förbannar mig själv för att förblindas utav det som får mig att andas.

Det är nästan så att jag faktiskt ger mitt pulserande hjärta rakt ut och bara kommer på mig själv efter en stund att

>>nej juste, fan. Det där behöver ju jag!<<