>>.. men hur länge ska det pågå? <<

>>.. nån gång slutar det. Det kan inte pågå för alltid. <<


Men det var just det som hände. Mina fingrar grep efter kjolfållen. Jag ställde mig på tå för att skydda mig från känslan av att vilja falla baklänges ner i någon lerig dy utav ovisshet. Mina tinningar kliade mer och mer och tillslut blev det så outhärligt att jag skrapade röda märken. Tårarna började rinna. De kom springandes från mitt innersta väsen bärandes på allt och forcerade ner över mina kinder och brände min hud. Inget hindrade dem. Halsbandet jag bar började irritera mig men jag vägrade ta av det. Det var ditt. Aldrig. Jag hade lovat mig själv att det alltid skulle sitta kvar. Aldrig. Mina utandningar blev till den fuktigaste dimma. Och känslan. Den med den djupaste sortens avgrund i fickorna. Den som med det klaraste skratt krossar dina fötter och bränner din hud. Den som skrapar sina naglar mot din rygg med vilje. Den som bär med sig viljan att falla baklänges och krossas som glas mot asfalten. Den där så kallade ensamheten tog tag i min hals och kvävde mig till silentium.