Att jag äntligen känner känslan utav tyngden som ramlar av,
det är ren flytande eufori.



Jag har längtat efter känslan av att inte behöva längre. Att inte ha kontroll. Att inte vara längst fram, eller högst upp.
Nu vill jag släppa taget och medvetet falla en stund, för att inom sinom tid, och i rätt tid väckla ut fallskärmen.

Livlinorna har jag, ifall jag skulle tappa bort horistonten.