- Jag vågade aldrig tala med dig, sa du leende i skenet utav elden. Jag tittade på dig, såg dina uttryck. Dina lockar. De gröna skogarna i dina ögon. Jag minns att du var vacker, lång och ståtlig. 
Jag visste inte då var alla cykelturer skulle föra oss. Vad alla stunder under äppelträden skulle ge, eller hur sommarsolen i gräset den där kvällen skulle kännas. 
Du sov på en madrass i hörnet på trägolvet, i ljuset utav fönstret. Du hade samlat allt i mitten, - jag gillar det såhär. Du såg på mig, nydushad och vacker. Du höll dina armar om mig och du doftade tandkräm. Din hud var len, genomskinlig och jag minns hur jag tänkte, varför jag. Du är så vacker.

Jag minns den natten i någon annans rum, då john aldrig tog min hand. - Det kommer, sa du i nattens ljusa mörker och lugnet sköljde över mig som ett hav och slutligen, visade han mig vägen in i sömnen. Det var under det stora fönstret, mitt i det vita, uppe i det blå. 
Då diamanterna utav regn hade samlat sig på fönstret och kylan trängde in. Du frågade om jag ville stänga det, om det blev för kallt. - nej, jag vill lyssna till ljudet.