Jag älskar de här dagarna. De gråa söndagarna. 

Det är då det snöar ute, eller då solen lyser in. Då det träet i väggarna nästan börjar glöda. Det är ljudet från perkulatorn i köket, hur pappa vänder blad i tidningen. Det är hur man tassar upp på morgonen, drar en stickad tröja över huvudet, kanske ett par sockor om det är kallt på golvet. Hur känslan utav att inte ha något att vänta på, inga göromål, inget tvång. 

Det är just de här dagarna som jag ser alla de filmer ingen annan ser. De små indie eller konstfilmerna som aldrig det aldrig talas om. Eller läser de dammiga prosorna från farfars äldre böcker. Jag anser att det är de här dagarna, då någon annans åsikt för en gångs skull inte räknas. Det är då vi får ramla ner på jorden och ta igen den förlorade tiden mellan sig själv och sig själv. 

Nu väntar jag bara på sommaren och kvällsolen som komemr strax efter.