Jag hade precis packat mina sista färger, dragit den trasiga tröjan över huvudet & sprungit ut till bilen. Du lyssnade på Eva Dahlgrens amerikanska rockband och klagade på långsamma barn. Vi suckade, log och skakade av oss orden som snöflingor på axlarna. Vad var meningen egentligen? 
Vi tog vägen bredvid älven. Den är smal och mörk sådär vid vinterkvällen. Isen låg som tunna hudlager på vattnet och snön som ett täcke utav dun, som ett skydd till gräset. Du ser inte människorna. Men då ljuset från strålkastarna upplyser om dem reagerar du och kör åt sidan. " är folk inte mer rädd om livet?" Jag har inget svar. Så jag fortsätter att sitta tyst i baksätet. 
Hela vägen hem diskuterar du faktumet att folk bara kliver rakt ut i vägen. Går med barnvagnen först över övergångsställen och då man inte hör sitt nummer ropas ut i kön på apoteket. Att motargumentet till ren och skär dumhet är var och ens rättigheter. Du pratar om mannen som cyklade rakt ut i vägen utan en blick åt sidorna & blev påkörd " jag har rätt att cykla här, ". Mannen fick en allvarlig skada i benet & gick i fortsättningen med krycka.

Jag vet inte, då frågan handlar om simpel överlevnadsinstinkt. Men mannen fick rätt iallafall. Han blev ju påkörd på en cykelväg.