Den morgonen vaknade jag till ljudet av fågelkvitter. Jag hade glömt de övre fönstren öppna på natten. En sval bris sökte sig ner efter väggarna, slog i fönsterkarmen och sjönk mjukt ner över min hud. Sensommarens djupblå himmel skvallrade om en vackrare dag och solstrålarna lovade vackert väder, min första tanke var dig. 

Jag ser framför mig hur du fortfarande sover. Din brunbrända hy, dina ljusa lockar och mörka ögonfransar. Hur du andas ikapp med vinden i träden utanför, och hur solen skiner igenom de vita gardinerna. Jag följer mönstret från spetsen längs med din hud. Den morgonen var du det vackraste som fanns. 

Som få andra dagar klev jag med glädje upp ur sängens varma famn och mötte dagen med ett leende. Klädval och dylikt är då sällan ett bekymmer och då telefonen ringer, hoppades jag att det var just du. 

Jag hör hur vi frågade varandra om nattens äventyr, om vart våra hjärtan hade fört oss. Jag frågar om bussen, om när du tar dig till skolan. Du berättar att du börjar sent och funderar på att ta en något senare.
Jag tror att du hörde besvikelse blandas med min röst.

I ungdomens vackra naiva sinne minns jag hur ditt svar etsade fast sig som vackra blommor längs tegelväggar.



".. att få sova längre hade varit guld. Men att få träffa dig är ändock vackrare än så".