det är löjligt
hur mycket man gömmer.

Att släppa ner ridåer,
öppna
slå upp dörrarna och låta korsdraget härja fritt
det händer bara när det slutar. 

Utan att titta syns den inte utan ligger där som en gardin för fönstret
som en mörktonad ruta
och ett påslakan.


När ridån släppts
när korsdrag är med mening
finn dig då i känslan av att dammas av

för aldrig någonsin kommer det finnas
något så undangömt uppenbart
som rädslor.