Jag vill bara påminna mig själv,
att jag lever och att jag har förälskat mig i livet.


Att jag håller och att allt är över och jag vet varför det regnat och att hela min framtid är ljusare än någonsin och rädslan för ovissheten,

för slutet av tunneln,

och för att titta bakåt är borta.



Jag har ingenting att tacka nej till,
för jag känner jorden nu

och insidan som jag trodde jag tappat bort på vägen, den är verkligen ljus
och värmen
och skimret
och musiken

jag vet vart jag är, vart jag varit, vad jag tappat och vad jag hittat och vart jag ska.

Jag längtar inte ens efter morgondagen längre,
tiden går fort nog ändå.

Nu ska jag bara tahand om allt och alla vackra omkring mig.
För jag har inget mer att säga nu.

Allt bara,
är så bra.