Okej,

jag erkänner.

Jag är absolut livrädd.


Många tittar bakåt och känner ångest.
Jag tittar framåt och ser ångest.

Ändock blundar jag och kliver rakt ut.
Ett sista andetag,
en sista lovord om en vackrare morgondag.

Jag strävar alltid för det som kommer imorgon,
försöker leva upp till det som om mina fotspår var ett steg före.


Och det jag ska göra nu ger mig en bomullsklädd betongklump mitt i bröstkorgen.
Jag har ingen aning om någonting.

Men en dag,
då kommer jag att ha koll på allt.

så jag försöker att inte,
du vet.


Oroa mig.