Förbi nu
Som alltid,
så för att komma över kanten och flyga igen stöter jag bort allt.
Eller så byter jag bara
ser till att allt är verkligt mitt
men nu slutar det här.
Som 2010 och Hanam slutade
nu tar jag nästa steg
och sätter upp en ny tavla i mitt
nya
tomma rum
Så Avant Les hommes här
kommer att ligga som en historiebok i cyberrymden
som något jag kan läsa då jag vill påminnas
men Goldiewumaple.tumblr.com
får ta över och berätta om mig istället
där känns alls som mitt.
För oss, nu
Jag snurras in bland dem
innan jag nått stormens öga
sveps jag runt bland ord och minnen
jag tänker,
vill du
kan vi
jag önskar
men i slutändan är allt väl ändå
din
och min
bästa vän berättade
att kärlek finns och rör sig alltid
den väljer bara att uttrycka sig olika
alltid
nu
är det en tid av olika
en tid
av avstånd och andning
och det betyder inte
att när du ser ut från ditt fönster
och jag ser ut från mitt
så ser vi inte samma himmel
eller känner något
som inte kommer från samma plats
det finns inget mer eller mindre
det finns bara där
utan restriktioner
förväntningar eller bindningar
om det händer
så händer det
om inte
kommer det kanske
sen
eller inte alls.
Men jag hoppas
att när det blåser svalare vindar
då hjärtat känns lättare
från årets kamper
kanske dörrar öppnas igen
från mitt håll också.
vänder mig om
bilderna
tänds och släcks i mitt huvud
som lamporna när åskan går
en stark vind
ställer om städerna
vrider allt tillbaka till en prärie
väskor
öppnas försiktigt som kärleksbrev
och jag vänder mig om
ser dagen sjunka
en svartvit stig
brinner av röda smultron
berget i bakgrunden har somnat in
vikt benen under sig
och jag går
*
Stormen
fällde allt i sin väg
det var en bra storm
en fantastisk storm
hade vindare med orkanstyrka
och var värd all beundran
det struntade i det mesta
var sej själv nog
och kastade sitt människonamn
rakt ut i havet
fällde allt i sin väg
det var en bra storm
en fantastisk storm
hade vindare med orkanstyrka
och var värd all beundran
det struntade i det mesta
var sej själv nog
och kastade sitt människonamn
rakt ut i havet
v.m
snälla bli min igen
Kommer närmare.
Jag märker när något förändras.
Blixtsnabbt,
som när åskan slår och himlen lyser upp en millisekund senare.
I mig förändras det.
Sen i våras kände jag muskler sina, sinnet sina, tanken sina.
Minnen försvinner undan och orken lämnas kvar.
Struma. Hypertyreos.
I höst är jag helt återställd.
Fyra månader till alltså.
Fyra mer av trötthet, svaghet och nedstämdhet. Jag känner ångest och vill inte träffa vem som helst. Jag känner otillfredställelse och rastlöshet. Jag har svårt att slappna av och att tycka saker är roligt och jag blir sorgsen då jag ser någon som inte verkar tro mig. Nån som jämför mig med någon starkare.
Jag säger inte tyck synd om mig,
men se och tro mig.
Jag kan mig själv här.
